Är det liksom för mycket att begära? att jag nångång kan få vara glad för ett tag? det finns så mycket att säga att jag inte får fram det, jag har egentligen kanske inte något att säga? så kan det inte vara..det är för mycket, känns som om att det är det enda jag tjatar om. Men jag har rymt från alla mina känslor och inte riktigt berättat för någon hur jag faktiskt känner och hur jag faktiskt mår. Och den känslan av att ingen förstår riktigt, att man dras åt olika håll, att försöka låtsas som om det egentligen inte är något men i själva verket är allt bara jättekasst. 

 

jag har haft stora bråk med min familj och mina vänner. Jag har aldrig berättat detta såhär, men nu får det vara..orkar inte. Min bror har tagit sååååå mycket plats och jag har inte haft nån plats i familjen, jag sitter liksom i utkanten.. jag har vant mig av att inte berätta något för mina föräldrar för jag vet att dom inte skulle bry sig mycket alls, för dem är för upptagna med min bror. allt handlar om just han! han har inte kämpat alls, varken för skolan eller för sitt liv överhuvudtaget och jag sitter hemma och pluggar och försöker få så bra betyg som möjligt och ja..vad får jag för det? ingenting alls, inte ens någon uppmärksamhet eftersom mina föräldrar lägger inte märke till att jag kämpar för exakt ALLT! jag kämpar mig till det jag har och allt rasar, vad ska jag göra åt det när jag redan mår dåligt? är jag hos mina kompisar så märker man verkligen skillnad..dom kan prata om allt med sina föräldrar och familj, dem får massa uppmärksamhet och beröm för saker dem inte ens behöver kämpa det minsta för! så vill jag också ha det, men istället får jag skit direkt när jag sätter foten innanför dörren. 

 

Hästarna gör inte detta bättre. Allt började med Kornetta, hon fick hovböld och var tvungen att avlivas. Där fanns inget bestämt datum för det men en sen kväll fick jag ett SMS om att hon skulle avlivas klockan 5 på morgonen dagen efter! jag cyklade allt vad jag kunde i värsta höstovädret bara för att komma till stallet och pyssla om henne en sista gång. att få reda på det så..är verkligen lågt. hon var näst intill min egna häst, OCH JAG FÅR REDA PÅ DET VIA SMS SENT PÅ KVÄLLEN DAGEN INNAN?! och se henne den sista gången, det sista ögonblicket skär genom hjärtat på en. Inte nog med det hade jag ju börjat rida Nella...

 

ca två veckor efter att Kornetta hade avlivats fick Nella kolik men hon blev bättre. Sen fick hon kolik en gång till och de fick åka in till djursjukhuset. samma dag som hon åkte in dit mockade jag till Baloo och så skulle jag ta halm och där inne satt många från stallet och åt. Kikki tittar på mig, (jag var hur glad som helst efter ridpasset på Baloo) och då säger hon det rätt ut framför alla: " du vet om att Nella är på djursjukhuset va?" ja.."hon kommer inte tillbaka igen.."
inte en gång till..jag började såklart storgråta och insåg hur förjävligt mitt liv var. jag började storgråta inför nästan halva stallet..vilket underbart besked.

 

En månad senare fick jag reda på att den ponnyn jag har lärt mig ALLT på, som jag hade haft i tre år, skulle säljas. inte baloo, detta kan fan inte vara sant... jag hade kämpat och slitit med den ponnyn för mitt liv, och vilket jobb det har varit! det går verkligen INTE att beskriva, vilken skillnad det blev på honom när jag började lära mig knapparna på honom, vi liksom klickade. vi klarade allt tillsammans, även fast han lyckades kasta av mig ett par gånger...men jag kommer ALDRIG; NEVER EVER glömma hur glad jag var efter dem alldeles perfekta ridpassen och hur perfekt han var då! det går verkligen absolut inte beskriva hur mycket kärlek jag gav honom och hur mycket jag älskar honom ♥ det kommer jag alltid göra! 

Men när jag slutade rida honom tappade han alla sina muskler, han tappade precis allt. men jag fick frågan om jag ville rida honom, det var en månad senare ungefär. Då skulle jag jobba upp honom igen och allt skulle bli bra! trodde jag..allt var helt annorlunda. inte alls samma häst att rida, eller gosa med. Men det var ju ändå fortfarande samma Baloo. Jag har fått inse att jag är för lång för honom och jag satsade på att longera och arbeta honom från marken, och gud vad jag ångrar mig nu i efterhand. Baloo har varit jättesjuk, det började med att han fick hovböld och efter det blev han bara sjukare och sjukare. hans päls, hela han..så mager, så mycket gallor. Han åt varken sitt hö eller sitt kraftfoder. han har tagit prover och jag fick ett sent samtal från Moa(hans lilla "ägare") i tisdes. Jag visste att det var dåliga nyheter, varför annars skulle hon ringa nu? 

jag hade rätt, när jag svarade storgrät hon. knappt så hon kunde prata. Det pyttelilla hon fick fram var att Baloo inte skulle klara sig. Där bröt jag ihop. Det är hans slut, mitt och Baloos slut. I snart fyra år har jag haft honom, och jag kan honom utantill jag vet precis exakt hur han tänker och vad han håller på med. jag kan inte tala om hur kasst jag mår, och för vem ska jag berätta allt detta? för någon som inte bryr sig antagligen.. för vem är ledsen över något sånt? jag har så mycket att säga, hur mycket jag älskar baloo, men vad gör det för nytta egentligen. han blir inte bättre för det...baloo är fortfarande världens vackraste, världens bästa, världens finaste, min ♥ jag älskar honom något enormt, och att se honom såhär är hemskt. hjälp mig, någon...

 

Så nu vet jag inte vad jag ska göra. Överväger om jag ska sluta med hästar totalt eller ska jag kämpa och vänta tills nästa häst dör? ärligt så vet jag inte vad jag vill. allt går så dåligt som det bara kan gå och det kan verkligen inte bli värre. så hästvärlden, är det slutet här för mig då också? tror det va.